Goda Grannar (en sann historia)

Lite märklig gårdagskväll. När jag scrollade igenom vår maillista med inskickade tjuvlyssningar knackade det plötsligt på dörren. Det var grannen mittemot. ”Fel på abonnemanget. Min telefon funkar inte”, sa hon glatt. ”Är det lugnt att jag kommer in och lånar din?”

Grannen gick omkring en liten stund i lägenheten. Inspekterade bokhyllorna. ”Jag gillar också ord… Förresten, vill du ha en öl?”. Hon höll upp några kalla Sofiero och log.

Kvinnan satte sig ner i min gamla vinröda öronlappsfåtölj och pekade menande att jag skulle sätta mig bredvid. ”Man är väl en god granne”, tänkte jag. Som hastigast lade hon handen på mitt vänstra knä, förmodligen av en tillfällighet. ”Säkert att du inte ska ha en öl?”

Vi pratade en stund, så som man gör grannar emellan. Hon var trevlig. ”Du vill inte följa med in till mig då?” sa hon medan tårna råkade röra vid mitt ena ben. ”Bara en halvtimme eller så?”. Jag avböjde. Sa att jag, eh, ”fortfarande hade saker att göra klart”. Grannen var lite full. Berättade att hennes ”pojkvän” mördat någon. Suttit inne tio år. Hon ”gillade farliga killar, kunde inte hjälpa det”. Jag hostade, kollade på klockan. Grannen knäckte en ny öl.

Några minuter senare hade hon fått låna telefonen och jag kände att jag hade gjort tillräckligt. ”Knacka på när du känner för det”, sa hon och försökte se mig djupt i ögonen. ”Vi bor ju så nära varandra”. En kram senare var det över.

Tio minuter passerade. Nya knackningar på dörren. ”Ursäkta, älskling”, sa grannen. ”Min telefon funkar inte igen. Kan jag kanske få låna din?”