Som några av er kanske känner till har jag försökt att få ut cookies (inte chocolate-chip) från några riksdagsledamöter, för ett projekt som en bekant har startat. Först vägrade chefen på avdelningen att lämna ut filerna, med hänvisning till att cookies inte var offentliga handlingar. Sen när jag smackat upp två regeringsrättsdomar i hennes face, kom hon på att det riksdagsledamöter inte står under en myndighet, så jag kunde ändå inte få ut filerna.

Då kom det fram att vissa ledamöter sitter som ordförande i utskotten och att deras filer går att få ut, om de fanns på datorer i deras rum. Dagen efter, idag, hör hon av sig och säger att cookiesen sparas på personliga konton och att det inte går att särskilja dem.

Jag försöker argumentera att cookiesen ändå kanske finns på vissa datorer om de kollar. Då säger hon att cookiesen inte finns! Hon vet inte riktigt vad en cookie är för något, och menar att de inte sparas! Tålamodet börjar tryta hos mig. Jag ber att få tala med någon på IT-avdelningen, men hon vägrar och säger att beslutet redan är fattat. -Hur ska jag kunna överklaga beslutet om jag inte får prata med någon datakunnig? försöker jag. Hon säger att jag kan prata med förvaltningsjuristen, och jag förstår direkt att det här kommer bli en lååång process, jurister kan knappt skillnaden mellan data och datorer.

-Kan du mejla mig allt du har sagt på telefon, så att jag har det skriftligt? avslutar jag trött. Hon säger att jag kan få ett brev om beslutet. Men kan jag få ett kort mejl också? Hon är helt tyst. -Hur menar du? frågar hon. Du tar och svarar på mitt mejl som jag skickade dig. Du vet vad ett mejl är va? Hon skrattar. -Ja, det vet jag.

Även om hennes skratt mer är åt det blåsta slaget, känns det som ett hån. Jag planerar att bygga BOMBER och tillsammans med KINESISKA SPIONER attackera riksdagshuset. Det stället kan inte vara på riktigt ändå….