Det börjar nästan bli tradition för mig att underrätta er om mina vansinnigt roliga, men ofta något egendomliga, läxor. Till skillnad från fotoautomatsbilden bestod denna uppgift i att få fram sin personlighet i form av en fåtölj (dock i skala 1:4). Jag hade helst knåpat ihop en stilren Laminofåtölj eller en lyxig schäslong i vinröd sammet och små guldknappar. Men jag är varken vad man kan kalla händig (och än mindre möbelsnickare) eller förmögen att koppla dessa fåtöljer till min egen personlighet. Anledningen till att jag till slut fastnade för just formen av ett träd har inget att göra med att jag är ”träig” eller skogstokig. Det beror snarare på att jag lätt slår rot. När det så kom till val av material lurade jag i mig själv att papier maché var lösningen på alla mina problem. Så var dock inte fallet… Antingen misslyckades jag fatalt med att läsa de tydliga steg-för-steg-instruktionerna på förpackningen (vilket jag starkt betvivlar) eller så var det helt enkelt ödet som ryckte in. Förblindad av vrede och efter flera kallsvettiga papier maché-mardrömmar vände jag mig till, min nu käre vän, gipset.

Men när uppgiften så var redovisad återstod dock ett litet problem. Nämligen det klassiska slänga/spara-dilemmat. Det är de fruktansvärda kval man genomlider när man, efter en tid av envist sparande, inser att det inte längre går att motivera själva sparandet. Något av det värsta jag genomlevt var när jag slängde mina mattehäften från gymnasiet. Kollegieblocken, som var sprängfyllda med uträkningar av ekvationer och derivator, tog tyvärr mer plats än vad jag kunde undvara. Så frågan återstod: vad gör man med en fåtölj i form av ett träd som man lagt ner hela sin själ i? Mitt svar? Man ger den ett helt nytt användningsområde. Fåtöljen återfinns nu därför i min hall och tjänar numera som nyckelförvaring. Oumbärlig? Absolut inte. Men jag behöver åtminstone inte genomgå någon ångestfylld separationsfas. I alla fall inte än på några år…

Ett måste i var mans hall?