Jag borde uppenbarligen inte vara bland människor. Efter några dagar med en säng, en kungatron, några dvder, en dator och ett gigantiskt yrvuxet skägg som enda sällskap lurade jag mig själv till att det så var dags för lite rörelse. Rocky-sountracket dunkade på från lägenheten bredvid och jag var redo att möta upp några kompisar för en söndagsbrunch. Därefter kanske glida runt Stockholm i några timmar för att träffa ytterligare en handfull vänner? Ja, det vore väl roligt. Dålig idé. Förbannat dålig idé. Dels hade brunchen på Dubbel W gått ner sig rejält och dels ligger jag här, två dagar senare med en panna man skulle kunna skicka röksignaler från. Släng på ett ägg och doften av något vidbränt sprider sig genom rummet.
Det hade varit ok om det fanns något fint i situationen, om något gott fanns att hämta ur platsen där man är så sjukligt uttråkad att man vill slita av sig ena armen för att något ska hända. Men icke. Marie passar istället på att spela ond polis/snäll polis. Hetsar om blogginlägg med ena handen, hälsar att hon kanske kommer över med lite krya-på-dig-saker imorgon med den andra. Jag misstänker att betoningen här främst ligger på det där lilla ordet ”kanske”. Det är en ond kvinna, kom ihåg det. Ibland vill man bara åka till ett ställe där alla kan ens namn.
man saknar inte skägget förrän hakan är tom
Man är inte rolig när man är tråkig
lite mystiskt inlägg
Det där lägger jag mig inte i sa gumman till gubben som sket i sängen
Vacker bild men mindre vacker förkylning… Hoppas att den går över snart!
Man är inte tråkig när man är rolig
Det är inte lätt när det är svårt
Jag som trodde alla i red. var stockholmare :O
Krya på dig!