Jag, Marie och Petter befinner oss just nu på Lava vid Kulturhuset på ett hemligt uppdrag. Igår var det forskarfredag här och barnen fick rita vad de ville forska om när de blev stora. Mats, fem år, var tydligen sugen på att lära sig mer om tidelag:

Eller blev han kanske bara inspirerad av Maries MSN-guide?

Hörde ni den där historien om mellanstadierektorn i USA? Före årets sommarlov hade hon samlat alla sina elever i aulan för det obligatoriska avskedstalet. Alla var glada. Alla såg fram emot sommarens ledighet och inte minst, att äntligen få slänga sig över den nyss utkomna och sista Harry Potter-boken.

Uppe i talarstolen harklade sig rektorn så smått. ”Lugna, kära ni, och välkomna till denna skolans sista dag!”. Ett fint leende spred sig över hennes läppar när hon uttalat de inledande orden. Jubel bröt ut! Ingen kunde tänka sig en bättre rektor! När skriken lagt sig något tog hon så upp en tjock bok och bläddrade i den, till synes lite på måfå.

En kort stund senare hittade hon sin passage. Med hög stämma, om än en aning snabbt, läste hon högt från de avslutande, avslöjande, sista sidorna. Det var Harry Potter, den sista. Den precis utkomna. Den så hett efterlängtade! Rektorn avslöjade allt. Allt! Och ingen fanns att stoppa henne! Barnen satt som i chock. Det var tyst i aulan, så tyst som det inte varit på många år. Till slut, längst bak, spred sig sakta ett stilla snyftande.

——

Nu har det skett igen. Rektor Comic Sans tar inga fångar.

”Hej!
Måste bara säga att jag verkligen gillar er sida och att den har lyst upp många tråkiga dagar.
Däremot är jag mindre glad över att ni har postat en tjuvlyssning som handlar om sista Harry Potter boken.
Med ”hjälp” av den tjuvlyssningen kan man lista ut vad som händer i slutet av boken.
Känns väldigt kul att få reda på det genom att sitta och läsa på er sida, helt utan förvarning.
Ni har nu förstört flera år av läsning, tack så himla mycket!

MVH
XXXX”

Som högskolestudent stöter man då och då på verkligt engagerande, och ibland även en gnutta säregna, föreläsare och lärare som brinner starkt för sina specialämnen. Igår hade jag min första lektion i typografi och det hela kändes som tre timmars frossa i Bodoni, Caslon, Futura, Garamond och andra typografiska delikatesser. Till hela klassens fasa berättade vår teckensnittsfrälsta lärare att Comic Sans är det mest använda teckensnittet i hela världen. Ett faktum som jag fortfarande inte riktigt lyckats smälta. Jag har å andra sidan inte hittat någon bekräftelse eller säker källa för att fastställa detta påstående så det finns fortfarande hopp. Oavsett, så krävs det en kraftansträngning av oss alla för att vi ska klara av att krossa denna framgångsvåg. Samarbete och en vilja av stål är ledorden. Comic Sans saknar alla de egenskaper ett teckensnitt behöver för att kunna inge förtroende och förmedla en känsla av djup. Som medmänniska och framtida grafisk designer uppmanar jag därför alla att stödja kampen mot Comic Sans. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Besök Ban Comic Sans och se vad just du kan göra för att säkra en väl designad framtid.

Jag borde uppenbarligen inte vara bland människor. Efter några dagar med en säng, en kungatron, några dvder, en dator och ett gigantiskt yrvuxet skägg som enda sällskap lurade jag mig själv till att det så var dags för lite rörelse. Rocky-sountracket dunkade på från lägenheten bredvid och jag var redo att möta upp några kompisar för en söndagsbrunch. Därefter kanske glida runt Stockholm i några timmar för att träffa ytterligare en handfull vänner? Ja, det vore väl roligt. Dålig idé. Förbannat dålig idé. Dels hade brunchen på Dubbel W gått ner sig rejält och dels ligger jag här, två dagar senare med en panna man skulle kunna skicka röksignaler från. Släng på ett ägg och doften av något vidbränt sprider sig genom rummet.

Det hade varit ok om det fanns något fint i situationen, om något gott fanns att hämta ur platsen där man är så sjukligt uttråkad att man vill slita av sig ena armen för att något ska hända. Men icke. Marie passar istället på att spela ond polis/snäll polis. Hetsar om blogginlägg med ena handen, hälsar att hon kanske kommer över med lite krya-på-dig-saker imorgon med den andra. Jag misstänker att betoningen här främst ligger på det där lilla ordet ”kanske”. Det är en ond kvinna, kom ihåg det. Ibland vill man bara åka till ett ställe där alla kan ens namn.

Om ”pappas snopp i munnen”-incidenten inte vore illa nog för dagens barn så finns det andra upplevelser som även de kan ge upphov till traumatiska barndomsminnen. För visst verkar det som barn idag sett precis ALLT? En kurs i diskretion för alla föräldrar vore kanske på sin plats?

Lindex, Tumba

En mamma ~30 och hennes son ~2 står i kön och väntar på sin tur. Två skyltdockor som visar underkläder finns alldeles intill.
Pojken (pekar på skyltdockans spetslila stringtrosor): Pappa!
Mamman: Nej, det där är mammatrosor. Pappa har ju kalsonger.
Pojken (pekar på trosorna igen): Mamma…
Mamman: Mm, just det. Mammatrosor.
Pojken (ser ut att ta sig en liten funderare innan han febrilt pekar på den matchande push-up bh:n och utbrister): Pappa!

Cred: Mickis