Det börjar nästan bli tradition för mig att underrätta er om mina vansinnigt roliga, men ofta något egendomliga, läxor. Till skillnad från fotoautomatsbilden bestod denna uppgift i att få fram sin personlighet i form av en fåtölj (dock i skala 1:4). Jag hade helst knåpat ihop en stilren Laminofåtölj eller en lyxig schäslong i vinröd sammet och små guldknappar. Men jag är varken vad man kan kalla händig (och än mindre möbelsnickare) eller förmögen att koppla dessa fåtöljer till min egen personlighet. Anledningen till att jag till slut fastnade för just formen av ett träd har inget att göra med att jag är ”träig” eller skogstokig. Det beror snarare på att jag lätt slår rot. När det så kom till val av material lurade jag i mig själv att papier maché var lösningen på alla mina problem. Så var dock inte fallet… Antingen misslyckades jag fatalt med att läsa de tydliga steg-för-steg-instruktionerna på förpackningen (vilket jag starkt betvivlar) eller så var det helt enkelt ödet som ryckte in. Förblindad av vrede och efter flera kallsvettiga papier maché-mardrömmar vände jag mig till, min nu käre vän, gipset.

Men när uppgiften så var redovisad återstod dock ett litet problem. Nämligen det klassiska slänga/spara-dilemmat. Det är de fruktansvärda kval man genomlider när man, efter en tid av envist sparande, inser att det inte längre går att motivera själva sparandet. Något av det värsta jag genomlevt var när jag slängde mina mattehäften från gymnasiet. Kollegieblocken, som var sprängfyllda med uträkningar av ekvationer och derivator, tog tyvärr mer plats än vad jag kunde undvara. Så frågan återstod: vad gör man med en fåtölj i form av ett träd som man lagt ner hela sin själ i? Mitt svar? Man ger den ett helt nytt användningsområde. Fåtöljen återfinns nu därför i min hall och tjänar numera som nyckelförvaring. Oumbärlig? Absolut inte. Men jag behöver åtminstone inte genomgå någon ångestfylld separationsfas. I alla fall inte än på några år…

Ett måste i var mans hall?

Maries kärlek till Zach Braff, gjorde mig påmind om vår gamla romans. Alltså inte med Marie, utan med Zach. Jag älskade Scrubs när serien kom, och tyckte att J.D. var en förebild. Han var som jag. Nördig, men ville vara cool. Med ett galet hår. Zach gick sedan vidare och skapade en fin film och hade en fantastisk blogg, där man kunde läsa saker som ”Things that make wolves laugh: Sheep porn”. Han var IT. Jag minns känslan efter att ha sett Garden State och förälskat mig i Nathalie Portman. Jag ville vara den svenska Zach Braff. Smart, rolig, snygg och naturligt skön.

Mitt inne i vår romans, fick jag se ett avsnitt av Punk’d. Där blåstes Zach rejält och trodde att en 10-åring hade sprejat hans Porsche. Redan där började det bli fel. Varför kör han en Porsche? Jag hade ju mer tänkt honom i en gul miljöbil. Sen kom käftsmällen. Eller Zach ville ge ungen en käftsmäll. Han drog i ungen och var riktigt förbannad. Ok, hade min bil vandaliserats hade jag också varit riktigt arg. Men att nästan spöa på en liten unge? All den där skönheten var borta, och man såg i hans ögon att han inte var så ”skön” som jag alltid trott. Han var en fejk. Som ni skulle kalla det. Allt för rätt image! Det fina med dolda kameror är att man inte får se the act. Utan den sanna verkligheten. Sorry, vi har alla blivit lurade. Särskilt Marie.

Jag letade upp Garden State och tittade på den igen. Hur kunde jag ha fallit för det här? En enda stor musikorgie för att skapa konstgjord filmmagi, och ett meningslös manus som gjorde att jag kände mig mer ihålig än hel. Som jag hade känt första gången. I samma veva var Scrubs på väg utför efter säsong tre och värre skulle det bli. Det var inte lika roligt längre helt enkelt. Eller som Stewie i Family guy sa på Emmygalan senast: ”Scrubs is the proof that a sitcom doesn’t have to make us laugh”.

Så jag gjorde slut med Braffan. Åtminstone skådespelaren. För nu sitter jag här och laddar ner första avsnittet av sista Scrubs-säsongen ändå. Kanske kan han ställa vissa saker till rätta, min egen J.D.?