Här låg en text om första gången jag träffade Marie. Det var ett mer än lagligt tillkrånglat inlägg så nu åker det i soptunnan. Ner och bort. Kanske kommer något bättre på dess plats framöver. Tills dess får ni leva med en gammal favorit i repris.

De kan aldrig bli för stora. Inte heller för välutrustade eller ha för många finesser. Och de har, oftast i alla fall, något spännande att visa. TV-apparaterna alltså. För det är ju en av de marknader där mottot lyder ”ju större desto bättre”. Annars ska ju det mesta i teknikväg nu för tiden vara så litet att man får leta i evigheter för att överhuvudtaget hitta dem. Mobiltelefonerna till exempel, och så mp3-spelarna för att bara nämna två. Jag och sambon ”investerade” (ja, det låter ju så mycket mer rättfärdigt om man säger så) nämligen i en 40-tums LCD-TV nyligen. Kanske inte det allra största man kan ha men i alla fall det allra största man kan ha i en normalstor 2:a (eller ja, i alla fall det allra största en kille kan övertyga flickvännen att köpa). Vi har dock ett smärre problem med bilden vars rytm flippar ur när man spelar upp filmer (vilket trots allt inte är det mest avancerade man kan göra med en TV). Nåja, det är väl smällar man får ta helt enkelt… För den är ju faktiskt väldigt stor. Och det är ju trots allt storleken som räknas.