Så! Tillbaka på Tjuvlyssnat efter en knapp månads frånvaro. Hur mycket har ni saknat mig? Jaså. Nähenä.
Säga vad man vill om Paris (vackert, segregerat, modernt, yadayada) men det är ett ypperligt ställe för den som fortfarande är lite sugen på att känna sig som en idiot.
Långbrunch på en liten sidogata inte långt från Luxembourg.
Brittiskt par vid bordet bredvid: Excuse moi, do you speak english?
Fransk servitör (nedlåtande): Yes, but of course you will have to speak French to me!
Aah, dessa härliga fransmän. Det kändes fint att så bara för ett ögonblick kunna luta sig tillbaka, plocka upp ännu en skiva lantbröd, rota bland någon av de 25 framställda marmeladerna och känna att ja, världen är precis så enkel. Alla gamla karikatyrer är sanna. Världen har smält samman men vissa saker går aldrig ur. Fransmän är onda.
Mitt sällskap, en petit liten fjäderlätt fransyska (26-årig reklamare, väldigt söt men jag ville bara bolla med henne, från hand till hand, för att se hur lätt det egentligen skulle vara), blev dock lite upprörd.
– This is not us! Väste hon på skorrande fransk-engelska och drog lite i sin sommarklänning.
– It´s those damn Charles de Gaulle-frenchmen!
En aning bittert att lämna ett strålande Paris och landa i ett svinkallt Stockholm med småregn piskande i ansiktet. Men det kändes bättre på tunnelbanan. Skrikande, Stureplansuppklädda 17-åringar med häxblandning. Tåget ljudlöst. Lite färskt kräks några stolar bort. Några emos med rinnande mascara. Bloggdissar. Män ~40 testar nya ringsignaler på mobilerna. Fint. Vissa saker finns ändå alltid kvar.