Vi på redaktionen fick ett mejl från tjejtidningen Cosmopolitan där de undrade om de kunde få lite citat från killar som pratade om tjejer. Det lät som lite bra PR, så vi mejlade över ett gäng tjuvlyssningar utan att tänka mer på saken.

Någon månad senare började vi få mejl från snälla läsare som var arga på att tidningen i stora rubriker angav att det var exklusiva samtal ”bara i Cosmo” som de publicerade. Utan att hänvisa till källan!

Jag mejlade tillbaka till deras redaktion och bad om en förklaring. De hävdade att läsare vanligtvis inte ser sånt eftersom de bläddrar snabbt, och de skulle skicka hem en tidning. Efter att ha sprutat på mig Paris Hilton-parfymen som ingick, började jag kolla igenom artikeln, och gav upp efter fem minuter utan att ha hittat källhänvisningen. När sedan Tapio – a.k.a handfatskissaren – tittade igenom tidningen fann han en pytteliten hänvisning till Tjuvlyssnat på sidan av artikeln – skrivet vertikalt – som man dessutom var tvungen att spänna ut tidningen för att se. Trots att deras redaktion hade strykit under den, kunde inte jag hitta den lilla texten, hur ska då en vanlig läsare kunna se det?

Vi får fortfarande in kommentarer och mejl från läsare om detta lurendrejeri. Nu är frågan hur vi ska agera? Ska vi låta det va, eller ska vi starta ett litet krig här? Och hur ska vi i så fall straffa dem? Ge oss förslag och tankar!

Marie: Spänn på dig kalashnikoven så länge!