Pendeltåg mellan Norrviken och Sollentuna
Två tjejer ~15 sitter och diskuterar en kille. Mittemot dem sitter en kvinna ~45.
Tjej 1 (säger nöjt till som kompis): Jag har sovit i samma rum som honom.
Kvinnan (till tjejen): Ursäkta!?
Tjejen: Jag har sovit i samma rum som honom!
Kvinnan: Men skärp dig nu, ”Jag har sovit i samma rum som HAN”. Du får ligga med vem du vill, men du måste pratat korrekt svenska.
Tjejen: Men jag har inte haft sex med han!
Vinnarrubrik av Rebecca
Bubblare:
Sexobjektspronomen. Av Andreas
Hen ligger med vem hen vill. Av paq
Kärlekens språk. Av Mats A
Objektifiering är ibland helt rätt. Av PaZ
Nästa veckas rubriktävling hittar du här
För min del så får folk tala (nästan) hur som helst, men i skrift så får det gärna vara så korrekt som möjligt.
Detta måste vara ett av språkvärldens största myter. Bara det att man seriöst tror att man ska förutsätta uteslutna ord i meningar för att kunna bevisa riktigheten i en regel.. suck.
Till alla er självutnämnda språkpoliser som går omkring och tillrättavisar er omgivning enligt denna regel: det är ni som gör bort er riktigt ordentligt genom att visa hur lite ni vet om språk!
http://www.faktoider.nu/mig-och-jag.html
@ 39 Max: Henom.
Just där så är han lika rätt som honom. Om inte att han är mer rätt. Man säger ju ”Jag har sovit i samma rum som han (sov i)”. ”Men jag har inte haft sex med han!” är dock fel.
Båda är rätt fall som detta (efter än, som osv) har jag fått lära mig.
I vårdat talspråk och i skrift heter det jag såg honom.
Men jag såg han beror inte, som många tror, på att det finns språkbrukare som inte kan skilja på subjektsform (han) och objektsform (honom). Ingen säger ju jag såg du eller de såg ni eller jag gav hon en blomma.
Han i jag såg han är i själva verket en gammal ackusativform, medan honom var dativformen: jag såg han men jag gav honom äpplet. Så småningom skulle den mer markerade formen honom ta över och bli enhetsform för både ackusativ och dativ, en gemensam objektsform.
Men han levde kvar i talspråket i en nedsliten form: ’an, ’en, ’n: jag såg ’an, jag gav ’en ett äpple, slå’n på truten. Och nu har det kommit igen i den fulla formen han: jag såg han.
Men vardagligt och talspråkligt är det, och det duger inte i skrift om man vill bli tagen på allvar.