Restaurang, Rörstrandsgatan i Stockholm
En kvinna ~35 kommer in på restaurangen och börjar förklara för sin väntande vännina varför hon är lite sen.
Kvinnan: Jag hittade några fina kuddar som bara kostade 135 kronor så jag bestämde mig för att köpa två. När jag skulle betala säger han i kassan ”det blir 2700 kronor”. Jag missade en nolla!
Vänninan: Men köpte du dem iallafall?
Kvinnan: Ja, vad skulle jag göra? Det var ju jättepinsamt, jag hade typ lämnat fram kortet och allt.
Vänninan: Men du hade ju kunnat säga att du såg fel på priset. Eller att du skulle tänka på saken!
Kvinnan: Nej, det ville jag inte.
Vänninan: Jaha, är de 2700-kronor-fina då?
Kvinnan: Tjaaa…
Cred: Kristina
Ellie skriver:
Hallå “ellie.” Vem är du?! Ta inte mitt nick!
jag heter ellie så jag kommer använda det d:
Återkopplingen mellan tjuvlyssningarna är faktiskt riktigt dålig då det skiljer 15 år mellan de olika kvinnorna.
Niiice rubrik
Typiskt svenskt att ta en ekonomisk smäll hellre än att svälja förtreten och våga erkänna att man tog fel, det har man nog själv gjort ett antal ggr även fast jag trängt undan minnena…:D (Inte för 2700:- dock!)
Är det verkligen så svårt att erkänna att man gjort ett misstag? Var det verkligen bättre att betala än förlora ansiktet?
Och hur känns det att äga ett par kuddar som man har betalt tio gånger för mycket för?
Helt med Conny: Doh! Borde skaffa ett litet liv…
F. ö. fattar jag inte heller hur en kudde ens kan kosta 135..? Jag har haft skitfina kuddar till salu för typ 50 bagis – var dessa gjorda av platina eller?!
Hmm..jag är så frustrerad på såna där fegisar. Jag lämnar av princip allt som kostar 1 kr mer än jag räknat med i kassan. Min mormor är en sån där som inte vågar säga nej. Suck.
Är det någon smågrej och jag har bråttom brukar jag låte det glida, är det mer än någon kr kan de gott få bära tillbaka det till hyllan eftersom när det blir fel är det ju oftast för att märkningen är usel. Om jag klantar mig brukar jag bära tillbaka det själv dock…
Borde inte rubrikerna antingen lankas till tjuvlyssningen de ansyftar, eller formuleras sa att de ar fortstaeliga aven av dem som inte luslaser tjuvlyssnat varenda dag?
Hrm, väninna stavas det. Petigt men sant!