Som högskolestudent stöter man då och då på verkligt engagerande, och ibland även en gnutta säregna, föreläsare och lärare som brinner starkt för sina specialämnen. Igår hade jag min första lektion i typografi och det hela kändes som tre timmars frossa i Bodoni, Caslon, Futura, Garamond och andra typografiska delikatesser. Till hela klassens fasa berättade vår teckensnittsfrälsta lärare att Comic Sans är det mest använda teckensnittet i hela världen. Ett faktum som jag fortfarande inte riktigt lyckats smälta. Jag har å andra sidan inte hittat någon bekräftelse eller säker källa för att fastställa detta påstående så det finns fortfarande hopp. Oavsett, så krävs det en kraftansträngning av oss alla för att vi ska klara av att krossa denna framgångsvåg. Samarbete och en vilja av stål är ledorden. Comic Sans saknar alla de egenskaper ett teckensnitt behöver för att kunna inge förtroende och förmedla en känsla av djup. Som medmänniska och framtida grafisk designer uppmanar jag därför alla att stödja kampen mot Comic Sans. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Besök Ban Comic Sans och se vad just du kan göra för att säkra en väl designad framtid.

Jag borde uppenbarligen inte vara bland människor. Efter några dagar med en säng, en kungatron, några dvder, en dator och ett gigantiskt yrvuxet skägg som enda sällskap lurade jag mig själv till att det så var dags för lite rörelse. Rocky-sountracket dunkade på från lägenheten bredvid och jag var redo att möta upp några kompisar för en söndagsbrunch. Därefter kanske glida runt Stockholm i några timmar för att träffa ytterligare en handfull vänner? Ja, det vore väl roligt. Dålig idé. Förbannat dålig idé. Dels hade brunchen på Dubbel W gått ner sig rejält och dels ligger jag här, två dagar senare med en panna man skulle kunna skicka röksignaler från. Släng på ett ägg och doften av något vidbränt sprider sig genom rummet.

Det hade varit ok om det fanns något fint i situationen, om något gott fanns att hämta ur platsen där man är så sjukligt uttråkad att man vill slita av sig ena armen för att något ska hända. Men icke. Marie passar istället på att spela ond polis/snäll polis. Hetsar om blogginlägg med ena handen, hälsar att hon kanske kommer över med lite krya-på-dig-saker imorgon med den andra. Jag misstänker att betoningen här främst ligger på det där lilla ordet ”kanske”. Det är en ond kvinna, kom ihåg det. Ibland vill man bara åka till ett ställe där alla kan ens namn.